På fotografier ser man inte stanken av urin längs med broarna vid Seine eller de elva sängarna instöpta i en etta på tjugo kvadrat. Man ser folk klädda i kostym på dagtid men aldrig hur de om natten kurar ihop i en kall bil på en parkering. Paris är sig likt men jag kanske fäster min blick på andra detaljer. Jag bor i en förort där vi blivit rådda att inte gå ensamma om kvällarna eller åka metro efter tio. A mon avis är det ett ganska mysigt ställe och jag tror folk ibland oroar sig för fel saker.

Jag har då aldrig sett på maken på dåligt väder. Sitter i hotellreceptionen och dricker kaffe för att piggna till och bli varm. Idag klär jag på mig alla kläder jag har och åker in till storstan. Har hört att Paris är en fin stad this time of the year. hmpf. I Hyeres är det ungefär 30 grader och sol och jag undrar varför i hela världen jag befinner mig så långt norrut? Är det någon som vill aller au sud så är jag pepp...

Idag är rubriken inte bara dagens datum utan också ett statement om att det är Frankrikes nationaldag. För mig betyder det iochförsig inte särskilt mycket eftersom jag jobbar stängning. Det vill säga jag slutar 00:00, och jag är dessutom så förkyld att jag tror jag håller på att dö. Igår hade les pompiers sin årliga fezt som tydligen brukar vara trevlig på alla möjliga sätt, men dragningskraften till min säng var starkare... Vädret här är inte det bästa, men det har sina fördelar också. Som tillexempel att jag måste förbi Vallee Village och köpa en jacka innan jobbet idag, eftersom min resväska består av 99% sommarvänliga plagg, 1% mysiga hemmakläder och alltså 0% kläder som passar för vädret som råder i Paris at this very moment. Vädret resulterar också i att Cecilia och jag kan sitta inne och dricka karamellte och äta macarons utan att missa några värdefulla soltimmar. Och det är ju bra.

chef 1: You're the most beautiful girl I've seen today!!

chef 1: Isn't she the most beautiful girl you've seen today, too?!

chef 2: *silence* I'll have to say no. 7 o'clock this morning I saw my mom. She's the most beautiful.

Önskar att jag också hade fått vara med min mamma imorse! Jag har iallafall pratat med henne idag. Ca faisait du bien. Jag tror jag aldrig någonsin har längtat efter min familj så mycket som nu. Jag såg världens finaste familj på tåget häromdagen och började gråta. Vet inte vad jag gör här och trots att jag är med folk jag tycker om och gör roliga saker önskar jag inget mer än att jag varit hemma istället. Äsch, nu ska jag rycka upp mig och åka till jobbet. Jag har en check på flera hundra euro att lösa in och 750 miljoner klänningar som väntar på att bli sålda. Igår var en toppendag på jobbet så varför skulle den här dagen bli sämre. Adios!

Då kan jag (lite motvilligt) checka av min fjärde parisiska förort på ett år. I sommar bor jag i Torcy. Enligt wikipedia är man Torcéen om man bor här. På svenska skulle man väl säga tors [tårss] kanske. Hej, jag är tors. Igår började jag jobba och idag är jag ledig. Det börjar bra med andra ord. Jag stängde av ljudet på mobilen och tänkte åka in till Paris och bara vara, men vädret vek sig lite och jag nöjde mig med att utforska the mall runt hörnet efter världens längsta förmiddagsbad. De hade inte så mycket att erbjuda, fast en pretzel fick jag med mig hem. Och en klänning. Och så fick jag ett jobberbjudande i en boutique! Jag behövde vara själv lite kände jag men ikväll tänkte jag åka någonstans där jag känner mig mer hemma tillsammans med människor jag tycker om; Pleiades eller Paris! time will tell.

12:10 skulle jag ha åkt till Paris, men nu sitter jag i air france lounge på Arlanda och äter frukost istället. En bättre frukost. Eftersom jag i vanlig ordning inför en flygtur inte sovit något inatt är det ganska skönt att sitta och ta det lugnt. Visst går väl tågen som vanligt i Frankrike, även på söndagar?? Det känns konstigt att veta att jag snart är i Paris och samtidigt önskar att jag satt hemma i Uppsala, åtminstone Sverige, istället. Jag som alltid velat härifrån. Jag ville inte packa min väska med kläder, utan med sånna jag tycker om. Tänk hur jag åkte iväg för ett år utan att blinka, och hur jag nu kämpar för att komma iväg i två månader. Högst två månader. Och  hur nära jag är på att missa planet med flit och vända hem, just nu. Jag antar att det är ännu ett bevis på att tid varken går att mäta i timmar, månader eller år. Mitt år i USA var en ganska kort resa, det här en desto längre. Jag har förmodligen två bortkastade månader framför mig, men någonstans tror jag jag behöver det. En paus från mig själv eller ett besök hos ett annat jag, hur man nu väljer att se på det. Det är sommar och varmt och visst kommer vi ha kul. Ikväll checkar jag in hos Kim och Elin för en natt och imorgon skriver jag kontrakt, flyttar in hos mig själv och träffar min chèrie Cecilia. Det här blir bra. Jag har för övrigt rätt bra flyt idag!

Jag minns hur hon sa åt mig att sluta vara så rädd för att inte räcka till. Att ingen egentligen vet säkert, men att man måste lära sig lita på sig själv och våga chansa. Varför lita på sig själv när man kan förlita sig på andra, undrade jag, men visste såklart att hon egentligen hade rätt och att det jag fick ur mig bara var svammel för att försvara det lilla jag kände mig bekväm i.

Jag adopterade ett babyfår som heter Timmy idag. Han kostade inte mer än en guldpeng, fast visserligen var han inte heller värd mer då han både är ful och otymplig. Som tur är är hans självvalda motto "Live fast, die young" så jag ska väl inte behöva tampas med honom alltför länge. Han hänger på min mobil i ett sånt där mobilsmycke som var poppis under ungefär samma tid som man målade 33 10or med nagellack, eller om det var strax därefter.